Salutogenes och Sammanhang

21 december 2022

Sjukpensionär alltså dåliga möjligheter att komma tillbaka till arbete. Inget nätverk, inte en enda att kunna prata med, vara förtrogen med. Ingen struktur på dagarna. Ingen delaktighet i samhället. Ingen kärlek, inget framtidshopp. Personligheten suddas ut och allt upplevs som i en dimma.

Detta var min situation för ett tjugotal år sedan. Men mot alla odds fick jag ett deltidsjobb och jag blev remitterad till en rehabiliterare. Hon pratade med mig och bekräftade mig. Självkänslan ökade och jag började att få struktur på mig själv och dagarna som gick. Jag hittade vänner som jag träffade eller  pratade i telefon med.

Några år senare hittade jag en man på nätet. Jag fick mycket kärlek av honom och det gav mig mycket trygghet i tillvaron. Något i mig förändrades. För det mesta känner jag mig fortfarande trygg trots att han inte längre lever. Vi fick tio fina år tillsammans.

Jag blev ordförande för Friskvårdsklubben i Malmö. Det blev flera timmars sysselsättning i veckan men det var oerhört utvecklande. Jag klarade av mer än jag trodde. När min man fick sin cancerdiagnos fick jag sluta.
Idag har jag vänner och trivsam och meningsfull sysselsättning. Jag har en känsla av sammanhang eller salutogenes.

Nu till julen finns många ensamma, kanske har de det kallt i sin bostad (om de har någon) och ont om mat. Om ni känner någon i denna situation ring gärna upp vederbörande. Det kan betyda mycket.

Under nästa år kommer gula bänkar placeras ut i Malmö. De är för människor med psykisk ohälsa. Sätter man sig där så ska det pratas. Det finns gula bänkar i andra länder också och där har till och med självmordsförsök förhindrats. Så om ni går förbi en gul bänk och där sitter en vilsen själ så sätt er ned och prata. Det tänker jag göra.

GOD JUL!

Kommentarer

Nu till jul är det många i allmänhet och i synnerhet sjukpensionärer som är ensamma. Här resonerar jag kring vad man kan göra som medmänniska.