Det var dagen för fotografering. Det sista plockades undan. Till och med min tandborste måste jag gömma. Fotografen kom och började fotografera. Ännu mer plockades undan såsom sladdar, två stolar och kaffebryggaren. Bilderna blev mycket bra och sattes in på Booli.se. (Titta gärna på Erikslustvägen 36k). Under de första fjorton dagarna hände inget så annonsen sattes in på Hemnet en fredag eftermiddag.

På söndagen ringde mäklaren. Jag hade fått en spekulant som ville titta på lägenheten. Han var intresserad och vi kom överens om ett pris. Mäklaren gjorde i ordning alla handlingar som skulle skrivas på. Dagen innan kontraktet skulle skrivas på ringde spekulanten och meddelade att han och hans sambo ville fortsätta att bo tillsammans. Så det blev inte någon försäljning av lägenheten.

I söndags var det visning. Ett par verkade intresserade men de gav ett för lågt pris. Hoppas de återkommer.

Att ha haft två spekulanter som verkat intresserade ger mig självförtroende för att någon gång ska väl ändå lägenheten bli såld.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

'

Jag har kommit hem. Det kände jag meddetsamma när jag kom innanför dörren. Golvet i kök och hall består av klinkers. I vardagsrummet är det ekparkett och i sovrummet körsbär. Lägenheten är inredd med mycket trä, i kök och två stora garderober i hall och sovrum. Balkongen är stor och vetter åt väster. En vecka senare var kontraktet påskrivet.

Lägenheten ligger bara på 5 minuters promenad där jag bor. I detta område har jag växt upp, därefter har jag levt på annan ort i ca 20 år och nu de senaste 40 åren har jag bott här. Jag är till åren kommen och då skulle det blivit tufft att byta område.

Nu gäller det att få min egen bostad såld. I mitten på april ska den fotograferas. Jag åker skytteltrafik till myrorna och lämpar av mina ägodelar. Jag slänger massvis med saker. Det börjar att se ut som ett hotell här hemma fast mycket återstår att göra. Städet måste feja och putsa. Jag ska stryka handdukar och dukar och massvis med blommor och växter måste inhandlas. Men jag hinner inte tömma alla skåp. De kommer att vara överfulla. Det får komma sedan.

'

Fyrtio år är en lång tid, mer än hälften av min livstid. Så länge har jag bott i min trerummare i Stjärnhusen. Men nu har jag bestämt mig för att flytta. Lägenheten ligger på andra våningen och där finns ingen hiss. Under våren 2023 hade jag besvär från mina knän och kunde knappast ta mig upp till min bostad. Nu är knäna återställda och då är det bäst att passa på.

I mina väggar sitter det både dåliga och bra perioder av mitt liv. Jag flyttade hit från ett radhus i Holland och var van vid att från min ytterdörr komma utomhus. Året var 1983. Jag var nyskild och flyttade in i lägenheten med min dotter, Ofta tittade jag över gatan där Friluftstaden låg men det var för dyrt att bo där. Det var stressigt på jobbet och på kvällarna skulle jag ta hand om min dotter. Lite hann jag göra vid lägenheten. Jag och min far tapetserade dotterns rum och min bror byggde garderober där. Något mer fanns det varken tid eller pengar för.

Åren gick och dottern flyttade hemifrån. Så småningom tog jag ett lån för att göra vid kök och badrum. Det blev ett lyft. En stylist tittade på lägenheten och skrev en rapport om hur lägenheten skulle inredas efter attraktionslagen. Det var dessutom mycket smakfulla tips. Vissa väggar målades om i olika färger: lavendelblått sovrum, limegrönt i köket och gult i vardagsrummet. Jag skulle hänga tavlor på ett visst sätt för då skulle mannen i mitt liv komma. Och han kom!

Nu började jag att trivas i lägenheten. Men mannen jag träffat hade lägenhet i Trelleborg och fritidshus på Österlen så i tio år bodde jag i en kappsäck. Just innan hans död hann vi skriva kontrakt på en nyproduktion i Trelleborg som vi lyckades ta tillbaka. Men då kände jag mig snuvad på en ny lägenhet. För mig själv gick jag och tittade på nya lägenheter men kom fram till att jag bodde bäst här i stjärnhusen.

Men nu är tiderna annorlunda. Jag har börjat gå på visningar av andra lägenheter och jag har börjat plocka undan i min lägenhet.

Jag tänkte att jag i min blogg skulle skriva om hela denna procedur tills jag har flyttat. Ni får gärna komma med tips och frågor.

'

Vitklädda tak och snöhalka på gångarna. Alltså omöjligt att lämna hemmet. Dessutom hade jag varitsjuk under hösten och även känt av det under julen då jag fick besök av dottern och barnbarnen. Nuhade jag även fått en rejäl förkylning. Jag snöt mig och hostade och hostan nådde ner till bronkerna.Jag fick avsäga mig från diverse sociala aktiviteter såsom besök hos kusinen och torsdagsbridgen.Var livet värt att leva?

Jag hade en bokad biljett till Gran Canaria, till Minna och Eva som där hyrde en lägenhet. Jag varnågorlunda återställd från förkylningen så jag packade min väska och gav mig iväg. Jag möttes aven blå himmel, 25 grader och Minna och Eva som kramade om mig. Jag fick byta om till luftigaklänningar som jag köpte på marknaden och tunna sandaler. Vi badade i den närbelägna poolen ochsolade därefter vid poolen. Det gjorde gott att känna dess starka strålar. Vi gick några gånger in tillSin Augustins centrum och spelade bridge och därefter var det eftersits med delar av bridgegänget.Något dygn sov jag mer än tolv timmar men det gjorde säkert gott

Nu är jag tillbaka i det kalla och blåsiga Sverige men med en del goda minnen. Det ska gå att levapå det resten av vintern. Ikväll tog jag blodtrycket och det låg under det normala. Ofta är det förhögt. Så jag har nog blivit av med mycket stress förutom all den kärlek som jag har mött.

'

I dagarna är det femton år sedan som jag träffade min man för första gången. Först hade vi kommunicerat med varandra ett tag på nätet. Vi upptäckte att vi hade många gemensamma intressen och kunde skratta åt samma saker. Vi blev ett par och började att planera en framtid tillsammans. Vi undertecknade ett kontrakt för en bostadsrätt. Det var ett nybygge som skulle bli klart några år senare.

Min man började få ont i magen, så småningom kunde han inte sova på grund av sina smärtor. Det konstaterades att han hade bukspottkörtelcancer. Inom några månader så dog han. 

Vi hade då varit lyckliga i tio år tillsammans. Varje dag hade vi antingen träffats eller pratat i telefon åtskilliga gånger. Hur skulle livet bli utan honom?

Under ett år var jag som en pöl. Jag satt i soffan och grät. Men vännerna drog samtidigt iväg mig på olika evenemang. Gamla och nya vänner dök upp. Några veckor efter dödsfallet åkte jag på en skrivresa till Frankrike och tog semester från sorgen. Vi hade roligt. Sedan åkte jag hem och fortsatte sorgearbetet. 

Jag upptäckte att jag kan göra saker som hade varit omöjligt i vår relation. Han fick ofta lunginflammation när han satte sig på ett flygplan. Året efter hans dödsfall drog kompisar med mig till både Peru och Namibia.

Idag är jag nöjd med mitt liv. Jag har goda vänner och trivsam sysselsättning. Jag har även lärt mig att sysselsätta mig själv i min bubbla med skrivande, läsning och stickning. Men när jag lyssnar på någon opera är det som om jag sitter bredvid honom framför någon scen. Då får jag en klump i halsen. 

 

 

'

Sjukpensionär alltså dåliga möjligheter att komma tillbaka till arbete. Inget nätverk, inte en enda att kunna prata med, vara förtrogen med. Ingen struktur på dagarna. Ingen delaktighet i samhället. Ingen kärlek, inget framtidshopp. Personligheten suddas ut och allt upplevs som i en dimma.

Detta var min situation för ett tjugotal år sedan. Men mot alla odds fick jag ett deltidsjobb och jag blev remitterad till en rehabiliterare. Hon pratade med mig och bekräftade mig. Självkänslan ökade och jag började att få struktur på mig själv och dagarna som gick. Jag hittade vänner som jag träffade eller  pratade i telefon med.

Några år senare hittade jag en man på nätet. Jag fick mycket kärlek av honom och det gav mig mycket trygghet i tillvaron. Något i mig förändrades. För det mesta känner jag mig fortfarande trygg trots att han inte längre lever. Vi fick tio fina år tillsammans.

Jag blev ordförande för Friskvårdsklubben i Malmö. Det blev flera timmars sysselsättning i veckan men det var oerhört utvecklande. Jag klarade av mer än jag trodde. När min man fick sin cancerdiagnos fick jag sluta.
Idag har jag vänner och trivsam och meningsfull sysselsättning. Jag har en känsla av sammanhang eller salutogenes.

Nu till julen finns många ensamma, kanske har de det kallt i sin bostad (om de har någon) och ont om mat. Om ni känner någon i denna situation ring gärna upp vederbörande. Det kan betyda mycket.

Under nästa år kommer gula bänkar placeras ut i Malmö. De är för människor med psykisk ohälsa. Sätter man sig där så ska det pratas. Det finns gula bänkar i andra länder också och där har till och med självmordsförsök förhindrats. Så om ni går förbi en gul bänk och där sitter en vilsen själ så sätt er ned och prata. Det tänker jag göra.

GOD JUL!

'

Nu har jag fått en ny hemsida. Som ni märker så testar jag den.

Denna tavla kommer att hänga i mitt vardagsrum

  1. Sysop skriver:

    Det var en fin färgglad tavla.

    1. Ulla Linse skriver:

      Roligt att du tycker det.

'