I dagarna är det femton år sedan som jag träffade min man för första gången. Först hade vi kommunicerat med varandra ett tag på nätet. Vi upptäckte att vi hade många gemensamma intressen och kunde skratta åt samma saker. Vi blev ett par och började att planera en framtid tillsammans. Vi undertecknade ett kontrakt för en bostadsrätt. Det var ett nybygge som skulle bli klart några år senare.

Min man började få ont i magen, så småningom kunde han inte sova på grund av sina smärtor. Det konstaterades att han hade bukspottkörtelcancer. Inom några månader så dog han. 

Vi hade då varit lyckliga i tio år tillsammans. Varje dag hade vi antingen träffats eller pratat i telefon åtskilliga gånger. Hur skulle livet bli utan honom?

Under ett år var jag som en pöl. Jag satt i soffan och grät. Men vännerna drog samtidigt iväg mig på olika evenemang. Gamla och nya vänner dök upp. Några veckor efter dödsfallet åkte jag på en skrivresa till Frankrike och tog semester från sorgen. Vi hade roligt. Sedan åkte jag hem och fortsatte sorgearbetet. 

Jag upptäckte att jag kan göra saker som hade varit omöjligt i vår relation. Han fick ofta lunginflammation när han satte sig på ett flygplan. Året efter hans dödsfall drog kompisar med mig till både Peru och Namibia.

Idag är jag nöjd med mitt liv. Jag har goda vänner och trivsam sysselsättning. Jag har även lärt mig att sysselsätta mig själv i min bubbla med skrivande, läsning och stickning. Men när jag lyssnar på någon opera är det som om jag sitter bredvid honom framför någon scen. Då får jag en klump i halsen. 

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

'

Sjukpensionär alltså dåliga möjligheter att komma tillbaka till arbete. Inget nätverk, inte en enda att kunna prata med, vara förtrogen med. Ingen struktur på dagarna. Ingen delaktighet i samhället. Ingen kärlek, inget framtidshopp. Personligheten suddas ut och allt upplevs som i en dimma.

Detta var min situation för ett tjugotal år sedan. Men mot alla odds fick jag ett deltidsjobb och jag blev remitterad till en rehabiliterare. Hon pratade med mig och bekräftade mig. Självkänslan ökade och jag började att få struktur på mig själv och dagarna som gick. Jag hittade vänner som jag träffade eller  pratade i telefon med.

Några år senare hittade jag en man på nätet. Jag fick mycket kärlek av honom och det gav mig mycket trygghet i tillvaron. Något i mig förändrades. För det mesta känner jag mig fortfarande trygg trots att han inte längre lever. Vi fick tio fina år tillsammans.

Jag blev ordförande för Friskvårdsklubben i Malmö. Det blev flera timmars sysselsättning i veckan men det var oerhört utvecklande. Jag klarade av mer än jag trodde. När min man fick sin cancerdiagnos fick jag sluta.
Idag har jag vänner och trivsam och meningsfull sysselsättning. Jag har en känsla av sammanhang eller salutogenes.

Nu till julen finns många ensamma, kanske har de det kallt i sin bostad (om de har någon) och ont om mat. Om ni känner någon i denna situation ring gärna upp vederbörande. Det kan betyda mycket.

Under nästa år kommer gula bänkar placeras ut i Malmö. De är för människor med psykisk ohälsa. Sätter man sig där så ska det pratas. Det finns gula bänkar i andra länder också och där har till och med självmordsförsök förhindrats. Så om ni går förbi en gul bänk och där sitter en vilsen själ så sätt er ned och prata. Det tänker jag göra.

GOD JUL!

'

Detta är en psykologisk thriller. Den handlar bland annat om förmågan att ta kontroll över sitt liv eller att inte kunna göra det.

'

Om ni vill köpa så kontakta mig

 

'

Nu har jag fått en ny hemsida. Som ni märker så testar jag den.

Denna tavla kommer att hänga i mitt vardagsrum

  1. Sysop skriver:

    Det var en fin färgglad tavla.

    1. Ulla Linse skriver:

      Roligt att du tycker det.

'