Oasen 5 juni

Nu på eftermiddagen hade det börjat svalna. På vägen dit blev husen allt pampigare allt medan de gick. Sista biten var det uppförsbacke och de gick tills de kom till en tomt med en vildvuxen trädgård. Bakom utblommade äppleträd skymtade de ett litet rött trähus. Malin öppnade en grind och de började gå mot huset. Den yttre dörren var öppen och på denna dörr hängde ett stort rött hjärta på snedden. Välkommen! stod det på hjärtat. När de kom in möttes de av en kryddig lukt. Det måste vara från någon ört men vilken tänkte Johanna?
”Det har varit någon här med dåliga energier”, viskade Malin. ”Då brukar farmor gå runt med glödgande salvia för att rensa.”
Trots att solen sken utomhus var det mörkt i huset. Väggarna var svartmålade och på det mörka trägolvet låg en knallröd trasmatta. I fönstren hängde en mängd änglar i olika storlekar och former och på golvet stod en halvmeter hög tomte. Borden var fulla med skålar med visitkort, blomstervaser och annat krimskrams.
Längst bort fanns ett draperi som nu drogs undan och en kortväxt kvinna dök upp. Hon hade skrattrynkor kring mun och ögon och långt utslaget grått hår, ögonen var vänliga och gråblå. Malin gick fram till henne och gav henne en kram.
”Vad roligt att du kommer och hälsar på och vem har du med dig?”
”Det är Johanna.”
”Ja hej och välkommen hit. Jag heter Britta.”
”Det är så många nya intryck här”, sa Johanna som ännu inte hunnit vänja sig vid det halvmörka ljuset.
”Ja, titta runt bara. Sedan vill ni väl ha kaffe. Melinda är här idag.”
Johanna såg sig omkring. Hennes blick drogs till ett lila plastklot.
”Jag blev så nyfiken på vad det här är”, sa Johanna och pekade på klotet.
”På botten finns ett fönster där olika ord visar sig”, sa Britta och räckte över det till Johanna.
”Man ska tyst fråga sig något och sedan skaka på klotet. Det ord som kommer upp är svaret på frågan.”
Johanna undersökte klotet med stor tvekan. Det var runt och alldeles glatt utom i bottnen, där hon hittade fönstret. Hon tog ett djupt andetag och viskade för sig själv: Var det bra att jag flyttade ihop med Martin?”
Hon skakade försiktigt på klotet och tittade sedan på fönstret. Hennes ögon smalnade när hon såg texten.
Njaa stod det på klotet. Vad skulle hon tro? Jo, det här betyder ingenting. Detta är bara en leksak för ungar.
”Vad menas med det?” sa Johanna och visade klotet för Britta. De var nu inne i köket.
”Asch bry dig inte om det. Det är nog fel. Nu ska ni få kaffe och här är Melinda vårt medium.”
Förutom diskbänk var där bara plats för ett stort runt bord, en träsoffa med dynor och några stolar. På olika fat var det uppdukat nötkakor, drömmar och finska pinnar. Där satt Melinda. Hon hade blek hy, stor örnnäsa och ett rött krusigt hår som stod åt alla håll. Hon hade följt resonemanget om klotet och tittade på Johanna och sa:
”Klotet kan mycket väl ha rätt. Varje människa dras till sin sanning.”
”Melinda! Sånt säger man inte. Johanna är här för första gången”, sa Britta.
Melinda tittade surt ner i sin kaffekopp och var snart försjunken i egna tankar. Britta förhörde sig om Malin och hennes familj. Johanna kände sig utanför och var tyst. Hon kände sig ställd av klotets budskap och Melindas ord. Men det borde hon inte, det här är bara flummigt tänkte hon. Till sist tittade hon på klockan.
”Det börjar bli sent, Jag måste gå nu.”
”Jag följer med”, sa Malin.
När de kommit ut frågade Johanna:
”Vem är den där Melinda egentligen?”
”Hon lär vara en av Sveriges bästa medier. Det hon säger blir ofta rätt.”
Johanna bet ihop tänderna. Malin såg det och sa:
”Men ingen kan ha helt rätt.”
”Nej, naturligtvis inte”, sa Johanna tveksamt. De skildes och Johanna fortsatte mot havet till Martins lägenhet.